Förbjuden återkomst till en lugn fristad - i ett våldsamt land
Visst är det tragiskt ändå. Att inte få bege sig till den mark där man föddes, bokstavligt där man föddes! Att inte få åka tillbaka till ett ställe som en gång var ens hem, ens fristad. En lugn fristad. För er som ej vet föddes jag 20 augusti 1987 på något 2½-stjärnigt sjukhus i den centrala delen av Esfahan, en av de större städerna i det centrala Iran.
Jag får inte åka tillbaka till mitt hemland. Regeringen anser att jag svek landet 1988 när mina föräldrar inte tyckte att Iran var hemmet för mig, att min framtid skulle utspela sig i det här långa landet. Iran var ett land som inte var likt de andra länderna innan åren 1978-1979. Det var ett semesterparadis. Hit färdades turister världen över för att upptäcka orientens exotiska kultur.
Tänker ibland på vad mina föräldrar måste ha gått igenom. Att få se de underbara land förstöras och bli någonting helt annat. Filmen "Argo" som nyligen slog igenom på biograferna runtomkring i världen är en Hollywood-film baserat på en sann historia när revolutionen bryter ut i Iran, och amerikanska ambassaden invaderades. Det sägs för övrigt att Mellanösterns (Irans) hat mot väst började i och med Irans revolution. Dåvarande medarbetare i USA's ambassad i Teheran flyr från folkets upplopp och hålls undangömda av kanadensiska kollegor. Därefter räddas de i sista sekund av en amerikansk journalist som hade världens största pungkulor av att ens begå en sådan sak. Snacka om hjälte.
Nåväl, jag ska väl inte sitta och prata en massa historia. Ni blir trötta då. Jag får som sagt inte åka tillbaka till det som en gång var mitt hemland. Jag får kanske aldrig mer göra det, vad vet jag. Då måste den islamiska republiken av Iran genomgå en Extreme Makeover precis som de fick erfara för mer än 30 år sedan. Jag får inte heller se min släkt igen. Jag har bara min egen familj här bara och de är i princip de enda jag har. Och dom är riktigt speciella människor som jag ibland velat skicka in i en taxibil så att de får fara iväg så långt som till Falklandsöarna vid den Argentinska kusten. (Få inga sjuka tankar om mig, jag vet att ni också velat göra samma sak. Fast Falklandsöarna var kanske att ta i.)
Ibland undrar jag om jag kan påverka läget i Iran. När demonstrationerna 2009 bröt ut fick jag verkligen hopp. Jag tänkte att folket äntligen vågade säga sitt, att de var trötta på det som pågått i flera år. Men nej, det blev ingenting med det. Regeringen tog lagen i egna händer och tryckte tillbaka folket. Och människor dog helt i onödan under oroligheterna. Undrar hur deras familjer har det, stackare..
Jag är inte negativ idag. Jag blir bara trött. För att jag vill dit, senast jag var där var 1998 för guds skull. Jag måste till Azadi Stadium Sport Complex, Irans hemmaarena för fotboll med plats för 120 000 åskådare. Jag måste till Kish Island (en ö där inga regler gäller, tydligen) där allting är fritt. Fast för mig är hemstaden Esfahan dit jag vill mest. Foolad-Shahr. Tänk att få återvända dit. Känner mig lite som Frodo och Sam i Sagan om Ringen, hur dom burkade prata om deras hemland Fylke. Förstår dom, fast då bär inte jag på en ring som kan förändra allt. Jag är fullkomligt maktlös. Istället sitter jag här i Sverige, och ser SD ha sin framfart att försöka visa ut mina medmänniskor till sina hemländer. Men tänk om hemländerna inte tar emot dom? Äh, jag gillar Sverige ändå. Tiden får säga sitt om Iran. Jag har mitt som jag ska utföra här så länge.
Men jag saknar Iran, och jag vill tillbaka till den lugna fristaden jag en gång befann mig i. I ett våldsamt land.
Yours truly
Samandi
#nettoplan
